Sandras vrå

När vi väl kom till flygplatsen var det som om jag inte var där. Jag liksom lämnade min kropp och såg allting utifrån, samtidigt som jag var så närvarande som man kan bli. Jag kunde inte förstå riktigt vad som hände och allt blev bara till ett virr varr i mitt huvud.

Vi skyndade bort till incheckningsdiskarna. Det var jag, Oscar och hans syster och han växlade mellan att krama mig och henne och ibland t.o.m. båda på samma gång. Det var nu som det brast för oss alla och jag ville bara inte inse att nu var vi till slut där. Det fruktade och hemska avskedet var tvunget att bli av.

Först tog han sin syster i sin famn och han sa sedan åt henne att gå, för annars skulle det bli ännu svårare. Sedan var det min tur. Jag har aldrig någonsin saknat hans famn så mycket som när jag var tvungen att vända mig om och gå därfirån. Hans fina ord värmde än, men tårarna bara rann och rann. Folk tittade lite på mig när jag gick förbi, men det spelade ingen roll för jag var så fast i min sorg och saknad. När jag sedan kom ut så fick jag en kram av både Lena och Oscars syster. Jag har nog aldrig känt mig så nära henne som då, när vi delade samma sorg.

Under bilresan hem så yttrade jag knappt ett ord. Jag satt bara i baksätet och försökte få mina tårar att sluta rinna. Efter en stund blev det lättare, men då satt jag mest bara och tittade ut i tomma intet och försökte låta bli att tänka, för så fort jag gjorde det så blev jag medveten om vad som just hänt. Det lyckades ganska bra, men då och då kommer det ifatt mig och tårarna rinner obehindrat.

En del av mitt hjärta reste idag och jag längtar tills den dagen då det kan få bli helt igen.
Älskar dig av hela mitt hjärta Oscar<3

Idag kom så till slut dagen som jag så länge fasat för... Den började underbart med en massa mys och fortsatte så praktiskt taget ändå fram tills vi skulle sätta oss i bilen mot Arlanda. Jag förstår inte riktigt hur jag kunde vara så avslappnad under den här tiden, men det var jag. Den enda gången jag grät fram tills bilresan var när jag var väldigt tårögd vid frukosten och Oscar till slut fick mig att gråta genom att säga att det bara var några timmar kvar. Det låter dåligt, men han (och jag!) ville hellre att jag skulle gråta när jag var tillsammans med honom än när jag är ensam.

Vid två ungefär blev vi upphämtade och började åka mot Arlanda. Jag höll Oscars hand hela vägen och fastän det blev varmt och obekvämt då och då, så viille jag inte släppa taget. Jag visste ju inombords att jag skulle vara tvungen att lämna honom om alltför kort tid. Jag blev tårögd flera gånger under resan dit, men jag höll det tillbaka för jag ville inte tänka på allt negativt just då. Jag ville bara vara i nuet och njuta av hans närvaro och inte ha någon tanke på vart vi var på väg.

Fortsättning följer...

Det är helt otroligt vad dåligt man kan må.. Jag vet att det inte låter så bra att jag hela tiden gråter m.m. men jag kan inte hjälpa det just nu faktiskt. En del av mitt hjärta kommer lämna mig imorgon i en lång tid framöver och det känns snart nästan som om det kommer brista. Kunde inte ens äta middag utan att tårarna rann obehindrat!

All den här "ångesten" börjar ta ut sin rätt lite grann och jag känner att mitt humör svänger då och då utan min avsikt. Råkade t.o.m. låta sur när jag pratade med Oscar tidigare och det är ju det sista jag vill just nu! Har inte träffat honom på hela dagen nu och saknar honom så fruktansvärt...

Men inte tänka på det nu! Blir bara tårögd då och jag har redan fixat till sminket några gånger idag, så det vill jag inte. Ska nog t.o.m. försöka begrava mig i läxor. Då slipper jag tänka på det samtidigt som jag får något gjort. :)

Trevlig kväll!

Igår firade jag och älsklingen 5 månader ihop. Det var helt underbart att bara umgås och ta vara på tiden tillsammans. Vi gjorde dock inget speciellt utan vi bara tog det lugnt och kollade på film och så, men det är det att jag fick vara med honom som betydde mest.

Just nu väntar jag på att han ska ringa, så ska jag möta upp honom på stan. Längtar verkligen tills dess, även om vi sågs i morse senast. Men imorgon åker han bort, så jag har lite ångest inför det. Förstår inte riktigt hur det ska gå att säga hej då på flygplatsen... Blir bara tårögd när jag tänker på det, för jag vet att jag inte kommer vilja släppa taget om honom. Ibland är det nästan så att jag tänker att jag inte borde följa med, men samtidigt blir det inte lättare att säga hej då hemma heller. Snarare värre, för då får jag ännu minde tid med honom. :(

Jag vet inte riktigt vad det var med mig tidigare... Började gråta när jag skrev mitt förra inlägg och sen kunde jag bara inte sluta på en bra stund. Ni tycker säkert att jag är larvig och överreagerar när jag knappt kan tänka på att han åker utan att börja gråta, men har man varit med en person praktist tagit någon gång varje dag i lite mindre än 5 månader så börjar den personen betyda en hel del för en. Det längsta vi har varit ifrån varandra i sträck är en 2-3 dagar och han har alltid funnits där för mig. Det kommer han göra när han har åkt också, men inte alls på samma sätt.

Det är ungefär som när en person som alltid funnits där rycks bort från en, bortsett från att han kommer tillbaka och att vi kommer kunna ha kontakt med varandra under tiden. Men trots detta så känns det bara jobbigt just nu. Jag ser bara allt det negativa med det, även om jag skulle kunna rada upp flera bra saker med att han åker bort. De är helt enkelt bara totalt oväsentliga för mig just nu. Att vi antagligen kommer ha ett ännu bättre förhållande när han kommer tillbaka spelar liksom ingen roll för mig nu. Jag ser bara det faktum att han försvinner ifrån mig och att jag kommer sakna honom massor.

Idag är det exakt en vecka kvar tills jag fyller år. Men det innebär också att det bara är 4 dagar kvar tills Oscar åker...

Det blir verkligen bara jobbigare för var dag som går och jag kan inte förstå vart all tid har tagit vägen? När han fick reda på att han fick åka (dagen efter att vi blev ihop) så kändes det så overkligt och så långt borta, men nu när det bara är några dagar bort så är det ofattbart. Innan sommaren så ville jag bara att den skulle vara för evigt så att vi aldrig skulle komma till den där hemska dagen och avskedet aldrig skulle komma. Men vad jag vill spelar ingen roll...

Det spelar ingen roll att jag vill att han ska stanna kvar och ställa in resan, för att jag vill ha honom kvar här hemma. Det spelar heller ingen roll att jag vill att det ska vara mars nu så jag får ta emot honom på flygplatsen och bara krama om honom och veta att han alltid kommer vara hos mig. Men jag vet att det inte kommer bli så. Vi kommer få kämpa för att klara det och höras så mycket vi kan via mejl, skype o.s.v. Men samtidigt vet jag att jag skulle få världens skuldkänslor om jag hindrade honom att åka och jag skulle känna mig jätteegoistisk.

Han har det inte så lätt heller. På samma gång som han har velat åka och längtat efter det här jättelänge, så vill han inte åka och det känns så fel att försöka övertyga honom om att han ska åka och att det kommer bli underbart, när jag egentligen bara vill säga tvärtemot. Stanna kvar och lämna mig aldrig! Men det gör jag inte, för det vet han redan och jag skulle ha väldigt svårt att förlåta mig själv om jag förstör det här. Det är något han länge velat göra och då är det bara att stå vid sidan av och uppmuntra honom även om det tar emot.

För vad gör man inte för de man älskar?

Jag tar mig verkligen inte tid att skriva här nu för tiden :S Det är ju kul, men det finns saker som är viktigare. Försöker ta till vara varje sekund jag kan med älsklingen nu. Sju dagar är ingenting när man tänker på att jag kanske inte kommer få träffa honom på 6 månader! Varje sekund räknas...

Att jag dessutom har blivit sjuk nu är både på gott och ont. Tycker inte om att missa allt som händer i skolan för då måste jag ta igen det sen, men å andra sidan så kan jag vara med Oscar hela dagarna. Det goda uppväger det dåliga kan man säga, även om det inte direkt var meningen att bli sjuk nu. Huvudvärk, feber, ont i halsen m.m. är aldrig kul... x)

Idag har jag verkligen saknat min underbara pojkvän. Känns lite överdrivet eftersom jag bara har varit utan honom i två dagar nu, men ni skulle känna likadant om er pojk-/flickvän skulle åka bort i ett halvår. 

10 dagar kvar nu...

Jag kan inte direkt säga att jag saknar honom mindre när jag tänker på det, men det skulle kunna vara värre. Fick idag veta om en tjej vars pojkvän precis åkte till Australien för att träffa sitt EX. Nu vet jag inte mer än så, men förstår om det känns hemskt för henne. Skulle inte bli så glad om Oscar gjorde så direkt...

Hur skulle ni ha reagerat?