Sandras vrå

När vi väl kom till flygplatsen var det som om jag inte var där. Jag liksom lämnade min kropp och såg allting utifrån, samtidigt som jag var så närvarande som man kan bli. Jag kunde inte förstå riktigt vad som hände och allt blev bara till ett virr varr i mitt huvud.

Vi skyndade bort till incheckningsdiskarna. Det var jag, Oscar och hans syster och han växlade mellan att krama mig och henne och ibland t.o.m. båda på samma gång. Det var nu som det brast för oss alla och jag ville bara inte inse att nu var vi till slut där. Det fruktade och hemska avskedet var tvunget att bli av.

Först tog han sin syster i sin famn och han sa sedan åt henne att gå, för annars skulle det bli ännu svårare. Sedan var det min tur. Jag har aldrig någonsin saknat hans famn så mycket som när jag var tvungen att vända mig om och gå därfirån. Hans fina ord värmde än, men tårarna bara rann och rann. Folk tittade lite på mig när jag gick förbi, men det spelade ingen roll för jag var så fast i min sorg och saknad. När jag sedan kom ut så fick jag en kram av både Lena och Oscars syster. Jag har nog aldrig känt mig så nära henne som då, när vi delade samma sorg.

Under bilresan hem så yttrade jag knappt ett ord. Jag satt bara i baksätet och försökte få mina tårar att sluta rinna. Efter en stund blev det lättare, men då satt jag mest bara och tittade ut i tomma intet och försökte låta bli att tänka, för så fort jag gjorde det så blev jag medveten om vad som just hänt. Det lyckades ganska bra, men då och då kommer det ifatt mig och tårarna rinner obehindrat.

En del av mitt hjärta reste idag och jag längtar tills den dagen då det kan få bli helt igen.
Älskar dig av hela mitt hjärta Oscar<3