8/9 - Fasans dag
Idag kom så till slut dagen som jag så länge fasat för... Den började underbart med en massa mys och fortsatte så praktiskt taget ändå fram tills vi skulle sätta oss i bilen mot Arlanda. Jag förstår inte riktigt hur jag kunde vara så avslappnad under den här tiden, men det var jag. Den enda gången jag grät fram tills bilresan var när jag var väldigt tårögd vid frukosten och Oscar till slut fick mig att gråta genom att säga att det bara var några timmar kvar. Det låter dåligt, men han (och jag!) ville hellre att jag skulle gråta när jag var tillsammans med honom än när jag är ensam.
Vid två ungefär blev vi upphämtade och började åka mot Arlanda. Jag höll Oscars hand hela vägen och fastän det blev varmt och obekvämt då och då, så viille jag inte släppa taget. Jag visste ju inombords att jag skulle vara tvungen att lämna honom om alltför kort tid. Jag blev tårögd flera gånger under resan dit, men jag höll det tillbaka för jag ville inte tänka på allt negativt just då. Jag ville bara vara i nuet och njuta av hans närvaro och inte ha någon tanke på vart vi var på väg.
Fortsättning följer...
